Skolan - kunskapens träd - med många grenar

Mikaela Jaconelli

Skolan – kunskapens träd med många grenar
För alla. Att inkludera varenda individ. Den tysta killen som alltid sitter själv och äter, han som inte tycker om att prata. Han ska få vara med. Den snygga tjejen i trean, hon som alltid skrattar högre än alla andra. Hon ska få vara med. Vi som döljer vårt hår för vår religion, vi som bär slöja. Vi ska få vara med. Och ni som har lite svårt att hålla reda på alla orden, ni som har det folk kallar för dyslexi. Ni ska också få vara med!

Jag talar om en gymnasieskola som alla kan ta del av – en gymnasieskola för alla. Men hur enkelt är det egentligen att skapa en plats där alla trivs? Hur enkelt är det att baka en kaka som alla tycker om och kan äta?

I praktiken är det nog omöjligt att baka en kaka som precis alla gillar. Det finns alltid de som inte tycker om det ena eller det andra, och till och med dem som är allergiska. Därför måste det ju också vara omöjligt att skapa en gymnasieskola för alla, för varenda en utav oss. Hur man än vrider och vänder på det är det ju alltid någon som hamnar i kläm… eller?

Jag vill tro att det inte alls behöver vara omöjligt. Jag vill till och med påstå att ingen alls behöver hamna i kläm. Kanske handlar allt bara om att hitta en balans. Kanske handlar det i grund och botten bara om att baka en kaka med många olika ingredienser. Där du själv får välja vad du tycker om, och plocka bort det du gillar mindre.

För givetvis är vi alla helt olika varandra. Det skulle vara mycket svårt att skapa en skola för alla, utan några individuella valmöjligheter. Det fungerar inte så, vi fungerar inte så som människor. I stället ska vi elever dela samma skola, samma bas. Men gro våra egna grenar ut från den stammen. I slutändan mynnar vi ut i massvis med små grenar och kvistar, men vi har fortfarande en sak gemensamt. Vi växer ut ifrån en och samma stam.
Därför bör en gymnasieskola som ska passa alla vara fullproppad med möjligheter. Skolan ska bara vara själva materialet, som vi sedan får pilla och plocka med. Kalla oss konstnärer, skulptörer, uppfinnare – you name it! Men i slutändan är vi fortfarande bara elever. Elever med möjligheten att tycka, tänka, känna och göra precis som det passar oss bäst.

Om man ser detta i praktiken, skulle det kanske kunna handla om de individuella valen. Skolan lägger fram förslagen, de står för materialet. Men det är bara byggstenarna som vi får bygga med.

Jag menar dock inte att vi enbart ska se skolan som material. Visst kan man titta på skolan som ett papper och pensel, vilka vi måla upp våra egna läsår utifrån. Och visst är det bland det allra viktigaste, att en skola ska rikta sig till oss som individer, och inte bara som en grupp elever. Men en skola handlar om så mycket mer än bara en bunt skolämnen, terminer och läsår.

En skola är en plats där vi lever fem av veckans sju dagar. I genomsnitt spenderar vi sex timmar innanför skolans väggar varje dag, vilket är 30 timmar varje veckan. Men är det bara mattetal och grammatiska formler som vi är där för att ta in alla dessa timmar och minuter? Söker vi inte också något annat? Något mer?

Vi kommer i kontakt med skolan under våra kanske mest sårbara år i livet. Vi springer allihop runt med öppna huvuden, redo att fylla dem med något. Vi är blottade för att ta in intryck, skapa känslor och ta lärdom. De är under de här åren som vi bekantar oss med världen och allt kring den för första gången på riktigt, utan en skyddande förälder vid vår sida. Vi försöker alla komma på hur världen egentligen fungerar och vad vi har här att göra. Intrycken som vi får under den här tiden är i många fall vad som avgör hur världsbilderna i våra huvuden kommer att se ut.

För mig är en gymnasieskola för alla inte bara fylld med material som gör det möjligt för oss att gro våra egna, individuella studievägar. En gymnasieskola för alla är också fylld med en annan sorts ingredienser. Den är fylld med alla oss, vi elever. Vi finns i tusen olika smaker, färger och former. Vi är tjocka, smala, muslimer, kristna, smarta, dumma, glada, ledsna, lyckliga, trötta, långa, korta. Men det är också vi ingredienser som tillsammans knådas ihop till en kaka. Vilket för med sig att om någon ingrediens skulle glömmas bort eller försvinna, då skulle kakan inte längre smaka den samma. Vi måste få vara dem vi är, och ta lärdom av varandra. Alla ska vi få vara en del av kakan.
Så kanske är då exemplet med trädet inte det allra bästa. Visst ska vi få gro våra egna grenar och växa ut i olika riktningar beroende på vilka vägar vi bestämmer oss för att ta. Och visst sitter vi samtidigt ihop och delar en och samma stam. Men vi måste fortfarande minnas att vi alla är en del av samma kaka. Att vi ska hjälpa varandra och växa tillsammans. Annars skulle ju kakan smulas sönder.

Kanske ska man därför i stället se oss som små ojämna bitar. Vi är som tusentals olika bitar i regnbågens alla färger. Precis som vi är korta, tjocka, dyslektiker, pratglada, muslimer, spanjorer och kineser. Så kan man också se oss som blåa, röda, gröna, gula, gråa och bruna små glasbitar i alla möjliga former och storlekar. Tillsammans kan alla vi bitar sättas ihop och bilda ett fönster, ett fönster att se världen igenom.

grund och botten är det sedan upp till oss och skolan att bestämma enligt vilken mall glasbitarna ska sättas ihop till ett fönster. Vi måste bestämma oss för vilket fönster vi vill titta på världen igenom. Vill vi verkligen se världen genom ljusrosa fönster där ytan är fläckfri och kanterna helt perfekta?
Jag har i alla fall bestämt mig. I en gymnasieskola för alla förekommer inga jämna, perfekta, ljusrosa fönster. Där ser man världen genom ett stort, vackert mosaikfönster. Ett mosaikfönster bestående av tusentals små ojämna bitar. Bitar i regnbågens alla färger.

Namn: Mikaela Jaconelli
Blackebergs Gymnasium
HT 2008