Lennart Kollbergs enda hjälte

”Riktiga” kritiker flaggade för det irländska teaterstycket ”Hjälten på den gröna ön” som gavs 195

Våren 1957 var det dags för de första studentskrivningarna i Blackebergs läroverk. Men några av sistaårseleverna hade fullt upp med en alternativ sysselsättning: de var med i skolans teatergrupp som studerade in irländaren John Millington Synges drama från 1907 Hjälten på den gröna ön.

– Men de dubbla uppgifterna störde inte mig. Tvärtom var teatern en bra avkoppling från pluggandet. Inte tyckte jag att det var speciellt nervöst att stå på scenen heller, säger Åke Lindgren nu när vi träffas på en lunch vid Färjestadsvägen i Bromma efter en dust på tennisbanan intill.

Han utvaldes efter provspelning att spela huvudrollen, den osäkre yngling som försöker imponera på sin brokiga omgivning genom att duka upp en skröna om att han mördat sin far.

– Han var helt genial i rollen, berättar regissören Lennart Kollberg.

För Lennart Kollberg blev uppsättningen ett rejält avstamp i en regibana som så småningom förde honom till Riksteatern och omtalade uppsättningar av bland annat Lars Norén-pjäser och Becketts I väntan på Godot. Nu arbetar han mycket med antik teater och packar för en resa till Grekland just när jag får kontakt med honom i början av juli.

– Jag hade spelat en del teater på Höglandsskolan och blev kontaktad av Claes Croner. Han var elev i Blackeberg och undrade om jag ville ta över teater-gruppen där, berättar Lennart Kollberg. Med blackebergaren Göran Wassberg som dekorationsmålare fanns förutsättningar för en bra scenisk ram, även om skolans skrivsal långt ifrån hade den tekniska utrustning som stod till buds vid uppsättningen av ”Cabaret” i våras.

– Jag och Göran Wassberg ville sätta upp pjäsen igen någon gång på 1980-talet. Men mina intryck av Blackebergsuppsättningen var fortfarande för starka, så det blev inget av.

– Jag minns att jag tog dit min mammas värmelampa som efter lampbyte blev en bra strålkastare. Vi använde också balloptikonapparater för ljussättningen. De användes normalt för projicering av boksidor, minns Lennart Kollberg.

Teaterviskning

Premiären den 12 februari hade förutom justitieministern Herman Zetterberg (vars son Erland hade en roll i pjäsen) också lockat ett antal garvade kritiker. En teaterviskning dem emellan före ridåns uppgång nådde närsittande: ”Svår att spela, men det är ju bättre att de faller med flaggan i topp”.

Redan nästa dag flaggade kritikerna i Svenska Dagbladet, Aftonbladet och MorgonBladet, men knappast för ett fall. Per Helin i MB skrev: ”Regissörens instruktion tycks ha varit utmärkt och repetitionsfliten strålande hos den unga truppen. Det var nämligen riktigt bra och levande teater vi bjöds på. Åke Lindgren var en charmerande ’hjälte’ med en tafatthet som gav fin accent åt skrytbehovet och Birgitta Dahlström var precis lagom kavat som hans flamma krögarflickan Pegeen”.

– Jag och Göran Wassberg ville sätta upp pjäsen igen någon gång på 1980-talet. Men mina intryck av Blackebergsuppsättningen var fortfarande för starka, så det blev inget av, säger Lennart Kollberg.

Efter hans rekommendation kom Åke Lindgren in på Witzanskys teaterskola i Stockholm men han kunde inte förmå sig att ägna sitt liv åt rollspel och de tiljor som föreställer världen. Han blev lärare i franska och engelska.

Artikel från Medlemsbladet